Väldigt personligt men behövligt inlägg

Som sagt detta är ett väldigt personligt inlägg men jag känner bara att det behöver skrivas ut för jag vet att jag inte är den enda som känner såhär och jag vill att andra där ute ska veta att ni inte är ensamma om dessa känslor. Jag och mitt ex gjorde slut för lite mer än en månad sedan, vi har faktiskt hållit kontakten och pratat varje dag, men det var igår som jag på riktigt insåg att vi faktiskt inte är tillsammans. Och det gjorde. så. sjukt.ont. Han var min första riktiga pojkvän också vilket inte gjorde saken bättre. Nu har vi kommit överens om att inte kommunicera med varandra tills vi båda är helt över varandra och jag klarar av att vara i närheten av honom utan att gråta. Och jag hoppas när detta väl inträffat att vi kan vara kompisar igen.

Jag vill bara att alla ni som är i samma position ska veta att ni verkligen inte är ensamma om att gråta er till sömns och sen vakna och bli slagen i ansiktet av hopplösheten, ni är inte ensamma om något ni känner. Om det är någon som vill snacka så är det bara att höra av sig. Allt kommer att bli bättre, bara ge er ut i världen, gör saker, träffa människor, spendera tid med vänner och familj och allt kommer att bli bättre och någon morgon kommer du vakna och allt kommer kännas bra och du känner dig levande igen.

Detta är även anledningen till att jag inte riktigt haft en sån lust till detta utbytesåret men jag vet att den kommer tillbaka och jag vill verkligen åka. Ingen kille ska någonsin hindra mig från att att genomföra min dröm, men jag vill bara känna mig levande igen, inte det att jag är helt deprimerad allt känns bara inte lika kul som det gjorde innan men jag vet att en dag gör det det. Och jag längtar så mycket att det gör ont.

Dålig telefonkvalité men så är det. Bild från Tysklandtrippen i somras.
Min älskade morfar, utan dig hade detta inte varit möjligt.
Och tack för igår mamma vet inte hur jag ska klara mig utan dig ett år.