How it felt coming back home

Hello, it's been a while

Today I was looking through my computer and I found this document I worte a few days after I got back from my exchange year and I as I read it all the feelings came back. It's a lot better now and I've been back twice. I wanted to share the document though becuase I know it could help a lot of returning exchange students out there, so here it goes:

So I’m finally back home again. Or I don’t know if finally is the right word, but well I’m home again. Well, I’m in Sweden again with my family. Wait, my biological family. That’s the hardest part about being back. I’m with my family, but I miss my family. I’m hanging out with my friends but I miss my friends. I enjoy life, but I miss my life. There is no right or wrong anymore. There is more than one of everything and it’s an extremely strange feeling. There are so many things I miss. I miss late nights at dq and hop jack’s, free refills, Friday dinners out, playing tennis after school, the heat, fuck there are so many things I miss. But mostly it’s the people. It’s crazy that there are these people that you spent up to 10 months with, people that became part of your everyday life and now you don’t even know when’s gonna be the next time you see them. One of the even crazier thing are the exchange students. People that you were so close with for so long and have so many memories together. People that spoke over 10 different languages together, all of them making an effort just to talk to each other. People who all left everything they knew to go to a foreign place with people that they had never met. I miss all of my FES’s so bad. People from all over the world that were gathered in one city and now they’re spread out all over the world. Literally people on every single continent and it’s such a strange feeling. People that used to be so close are now forced apart because of distance. Fucking awful distance. I feel so lost although at the same time so at home. It’s the strangest feeling I’ve ever had. Everyone says that it’s the prize you pay for traveling. You will leave pieces of your heart all over the world and you will never feel totally at home again. And yeah I get that could be true but this can’t be healthy for a person. I seriously think something is wrong with me and it actually kinda scares me. Right this moment I just really want to lay in my bed and cry and feel sorry for myself. I miss Kennewick, or more like the people so much that it hurts and I can’t deal with this. I mean I have to but I kinda feel like giving up whatever that’s supposed to mean.

At the same time as I miss Kennewick I’m glad I’m back home. No, actually, I don’t know. What I do know is I love my friends and family here, I love public transportation, and I love my freedom. 

¨
I really hope that this can help people. And it does get better. I do miss Kennewick and the people there every single day but it's a lot easier now than it was then. Hang in there. 

Jag har kommit så långt

--- I'm posting this now because I didn't have wifi on the bus ---

Just nu sitter jag på bussen på väg mot en liten stad/by som heter Leavenworth. Vi åker med International club, staden är typ känd för sin j"julstämning". Det tar ungefär tre och en halv timme dit.Vi lämnade Kennewick några minuter efter 8, så nu har vi åkt i en timme och 45 minuter. Min värdbror ligger på min axel och sover och jag äter kakor, lyssnar på musik och uppdaterar här eftersom jag inte är så himla bra på det...

Känner mig superfilosofisk. Sitter här och kollar ut genom fönsret och lyssnar på "filosofisk" musik (ni vet, musik som liksom får en att tänka tillbaka på gamla minnen och framtiden och allt där emellan. Tänkte tillbaks på flygresan hit. Jag var livrädd och grät som en liten bebis, men nu i efterhand, fy vad underbart det ändå var. Det var första steget till ett helt grymt år. viss jag var skräckslagen, men gud vad förväntansfull och exalterad jag var. Detta var såå utanför min comfort zone. Jag var väldigt distanserad när jag åkte. Tänkte bara att detta inte händer, detta är inte jag, detta är inte mitt liv. När som helst vaknar jag och allt detta är en drööm. Men ne, det hände inte, för det var jag och det var mitt liv. När jag kom hem till min värdfamilj var jag fortfarande i denial som jag tror jag pratat om förut. Vaknade varje morgon och ville bara hem. Det var verkligen hemskt. Inget fel på min värdfamilj eller något men jag hade bara en enorm hemlängtan. Varje morgon var exttremt jobbig. Hade en kalender och för att inte typ dö av hemlängtan krossade jag ut dagen innan, som en slags terapi, för då vissteb jag att jag hade tagit mig igenom ännu en dag. Tror detta slutade efter typ en månad. Men innan dess grät jag nästan varje dag i skolan, det var skitsvårt attt hålla det tillbaks. Tack o lov märkte folk knappt aldrig det för jag försökte att dölja det. 

Men iallafall, tillbaks till det positiva. Från den skräckslagna tjejen som varje dag vaknade och inte ville något annat än att ta nästa plan hem igen har jag kommit så otroligt långt. Älskar mitt liv här nu. Får lite smått panik när jag tänker på att det bara är typ sex och en halv månad tills jag ska åka hem. En del av mig villverkligen aldrig någonsin hem igen. Jag älskar livet här. Samtidigt som en del av mig bara vill kunna krama om vänner och familj hemma i sverige igen. Men ärligt talat, FAN vad stolt jag är. Jag tog mig igenom den hemska perioden i början för jag visste någonstans deep down att det skulle gå över. Och det gjorde det. Har gjort så många saker under min tid här som jag aldrig trodde jag skulle våga, men det gjorde jag. Har växt så grymt mycket och jag är grymt stolt över mig själv. Denna upplevelsen har redan varit 1000 gånger mer än jag förväntade mig. Först och främst har jag en helt underbar värdfamilj och släkt och utan de vet jag inte vad jag skulle göra. Har helt plötsligt en italiensk bror som känns precis som en riktig bror. Vet inte hur jag ska överleva när jag åker tillbaks. det kommer aldrig vara så här igen. Vi kommer åka tillbaks till två olika länder. Harregud vill inte ens tänka på det. Jag har även skaffat kompisar från runt om i hela världen, bland annat, Holland, Pakistan, Lebanon, Kina, Thailand, Nordiska länderna, Italien, Frankrike osv. Och det är verkligen helt underbart. Denna upplevelsen har verkligen fått mig att inse att även fast man är från heeeelt olika länder runtom i världen är det så mycket man har gemensamt. Så tacksam för alla utbytesvänner jag har. Kan knappt vänta på att komma hem igen så jag kan börja jobba igen och åka och hälsa på alla.

Har även fått flera svenska vänner jag aldrig skulle träffat om det inte var för detta året, och fy de är alla verkligen helt grymma. Grymt stolt och glad för att jag vågade mig på detta äventyret. Har redan växt grymt mycket som person så can´t wait på vad som kommer härnäst.

Nu ska jag väl avsluta detta. Ska ha en grym dag i Leavnworth. Alla som funderar på att åka som utbytesstudent, GOOO, åk bara åk, du kommer INTE ångra dig.

2 månader (funderingar, pink week och andra uppdaeringar)

Så idag är det 61 dagar aka två månader sedan som jag sa hejdå till min familj på landvetter.

Det är faktiskt lite sjukt. Det är en femtedel av mitt år här som är över. Och jag är såååå tacksam för allt jag fått uppleva tack vare både min bioogiska familj och min värdfamilj. 

Thank you Mikey, Margie, Ray, the twins and everybody else in the family for making me feell so welcomed from the first day I got here. You´re amazing and I feel so lucky!

Jag kan inte bestämma mig om det känns som att det var längesen eller om det känns som igår, o tror det är för att det är väldigt både och. Det känns som igår jag sa hejdå till familjen, men om jag tänker på allt som hänt mellan då och nu så känns det som en evighet. Jag har till exempel varit i freaking New York, som jag för övrigt drömmer om alldelles för ofta här. Men antar att det inte är viktigt om det känns som längesen eller inte, för jag försöker bara göra det mesta av allt här och säga ja till allt, och hittils har det gått superbra. Har gått utanför min comfort zone så otroligt många gånger att jag nästan börjar tvivla på om jag ens har någon kvar.

Jag måste verkligen göra ett videoinlägg så jag kan catch up med allting för vill verkligen komma ihåg allt detta i efterhand..

Denna veckan har det iallafall varit pink week, lite som spirit week fast för bröstcancer eftersom oktober är bröstcancermånaden. Så varje dag hade ett tema

Måndag: PJ Day

Tisdag: Hawaiian Day

Onsdag: Nerd Day

Torsdag: Pink out!

Kan ju säga att cirka 60-70% går in för det, beroende på vad det är, pj day gick många all in på för det är en fin ursäkt att ha på sig underbart sköna, annars socialt oaccepterade, underbara kläder. Meeen var kul ändå, jag gick mest all in på torsdagen, köpte en pink eku tshirt förra veckan. Ni som känner mig vet hur mycket jag avskyr rosa. Men det är för en bra grej. 

Under veckan gick även några leadership kids runt med stora bössliknande sake och samlade ihop pengar så gav en del till de. Allt som allt var det en kul vecka och jag uppskattar schoolspiriten här.

Cross country tar slut efter nästa vecka och då börjar jag bowla! Ser väldigt mycket fram emot det, betyder även att jag kommer träffa ännu fler människor så ska bli superkul. 

Hur mycket jag än hatar att springa så är jag väääldigt glad att jag gick med i XC för jag har träffat flera underbara människor där och coachen är underbar och tro det eller ej så kan jag springa både fortare och längre nu än vad jjag kunde i början. Så verkligen glad att jag joinade. Förstår verkligen vad utbytisar menar med att man borde gå med i en sport när man är här.

Nu börjar detta inlägget nästan bli lite för långt, men här var iallafall en update på vad som hänt sen sist. 

Vill bara säga till min familj, släkt och vänner där hemma att jag saknar och älskar er något enormt och jag hoppas ni tar hand om er där borta. 

Här är en bild med min rosa t-shirt, vet inte hur bilden kommer placeras för ibland krånglar den sig när jag uppdaterar med ipaden, menmen. Take care!

(Har också beställt min halloween costume till vårt halloweenparty nästa helg, preeeeetty excited))