Just nu sitter jag på bussen på väg mot en liten stad/by som heter Leavenworth. Vi åker med International club, staden är typ känd för sin j"julstämning". Det tar ungefär tre och en halv timme dit.Vi lämnade Kennewick några minuter efter 8, så nu har vi åkt i en timme och 45 minuter. Min värdbror ligger på min axel och sover och jag äter kakor, lyssnar på musik och uppdaterar här eftersom jag inte är så himla bra på det...
Känner mig superfilosofisk. Sitter här och kollar ut genom fönsret och lyssnar på "filosofisk" musik (ni vet, musik som liksom får en att tänka tillbaka på gamla minnen och framtiden och allt där emellan. Tänkte tillbaks på flygresan hit. Jag var livrädd och grät som en liten bebis, men nu i efterhand, fy vad underbart det ändå var. Det var första steget till ett helt grymt år. viss jag var skräckslagen, men gud vad förväntansfull och exalterad jag var. Detta var såå utanför min comfort zone. Jag var väldigt distanserad när jag åkte. Tänkte bara att detta inte händer, detta är inte jag, detta är inte mitt liv. När som helst vaknar jag och allt detta är en drööm. Men ne, det hände inte, för det var jag och det var mitt liv. När jag kom hem till min värdfamilj var jag fortfarande i denial som jag tror jag pratat om förut. Vaknade varje morgon och ville bara hem. Det var verkligen hemskt. Inget fel på min värdfamilj eller något men jag hade bara en enorm hemlängtan. Varje morgon var exttremt jobbig. Hade en kalender och för att inte typ dö av hemlängtan krossade jag ut dagen innan, som en slags terapi, för då vissteb jag att jag hade tagit mig igenom ännu en dag. Tror detta slutade efter typ en månad. Men innan dess grät jag nästan varje dag i skolan, det var skitsvårt attt hålla det tillbaks. Tack o lov märkte folk knappt aldrig det för jag försökte att dölja det.
Men iallafall, tillbaks till det positiva. Från den skräckslagna tjejen som varje dag vaknade och inte ville något annat än att ta nästa plan hem igen har jag kommit så otroligt långt. Älskar mitt liv här nu. Får lite smått panik när jag tänker på att det bara är typ sex och en halv månad tills jag ska åka hem. En del av mig villverkligen aldrig någonsin hem igen. Jag älskar livet här. Samtidigt som en del av mig bara vill kunna krama om vänner och familj hemma i sverige igen. Men ärligt talat, FAN vad stolt jag är. Jag tog mig igenom den hemska perioden i början för jag visste någonstans deep down att det skulle gå över. Och det gjorde det. Har gjort så många saker under min tid här som jag aldrig trodde jag skulle våga, men det gjorde jag. Har växt så grymt mycket och jag är grymt stolt över mig själv. Denna upplevelsen har redan varit 1000 gånger mer än jag förväntade mig. Först och främst har jag en helt underbar värdfamilj och släkt och utan de vet jag inte vad jag skulle göra. Har helt plötsligt en italiensk bror som känns precis som en riktig bror. Vet inte hur jag ska överleva när jag åker tillbaks. det kommer aldrig vara så här igen. Vi kommer åka tillbaks till två olika länder. Harregud vill inte ens tänka på det. Jag har även skaffat kompisar från runt om i hela världen, bland annat, Holland, Pakistan, Lebanon, Kina, Thailand, Nordiska länderna, Italien, Frankrike osv. Och det är verkligen helt underbart. Denna upplevelsen har verkligen fått mig att inse att även fast man är från heeeelt olika länder runtom i världen är det så mycket man har gemensamt. Så tacksam för alla utbytesvänner jag har. Kan knappt vänta på att komma hem igen så jag kan börja jobba igen och åka och hälsa på alla.
Har även fått flera svenska vänner jag aldrig skulle träffat om det inte var för detta året, och fy de är alla verkligen helt grymma. Grymt stolt och glad för att jag vågade mig på detta äventyret. Har redan växt grymt mycket som person så can´t wait på vad som kommer härnäst.
Nu ska jag väl avsluta detta. Ska ha en grym dag i Leavnworth. Alla som funderar på att åka som utbytesstudent, GOOO, åk bara åk, du kommer INTE ångra dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar