Jag har skrivit lite om det förut o jag skriver det igen för att åka på ett utbytesår innebäär sååå mycket väntan, väntan på första ansökningsdatumet, väntan på intervju, väntan på acception från en organisation, väntan på ansökningshandlingar, äntan på visumpapper, väntan på det det där god damn telefonsamtalet och till sist väntan på den dagen då ditt utbytesår börjar.
Och just denna väntan på telefonsamtalet är sååå mycket jobbigare när du varje dag går in på facebook och ser hur folks värdfamiljer lägger upp bilder med sina utbytesstudenter och när de biologiska föräldrarna lägger upp bilder från flygplatsen. Säg att man istället går in på snapchat och kollarnågra mystories, jo där finns det otroligt många bilder o cideos från sista dagen i sverige, flrygplatsbilder, New York- bilder till bilder och videor från deras utbytesår.
Nu låter det mest som att jag är superbitter, men det är jag verkligen inte. Jag är otroooligt glad för alla som redan åkt eller har värdfamilj, det är jag verkligen. Vad som suger är att sitta här o veta detta och själv inte ha en aning om nåååågonting och ständigt få:
- Åååh du ska åka som utbytesstudent fy fan va coolt
- Haha tacktack ska bli superkul
- Och du ska till USA alltså, var?
- Vet inte än tyvärr,,
- Ehm.. nehe det är ju helt sjukt, när ska du åka då?
- Ingen aning, men senast i början av september
- Men herregud är inte det skitläskigt du vet ju typ ingenting
- Nope, men ah det är läskigt
- Åh gud, jag hade ALDRIG vågat
Alltså ni förstår inte hur trött jag är på denna konversationen, och låt mig även tillägga frågorna om vem jag ska bo med, som jag får svara ingen aning på, och den otrooooooligt uttjatade frågan, måste du då gå om ett år? NEJ NEJ NEJ jag ska INTE gå OM ett år. Jag går det bara SENARE. Och frågan om det är läskigt, ehm njaa inte direkt, duh, KLART DET ÄR. Jag ska lämna ALLT jag känner till och åka SJÄLV till andra sidan atlanten, ja, Ja. Det är läskigt.
Nu låter jag väldigt bitter igen och det förstår jag och jag förstår verkligen varför folk frågar dessa frågor, jag hade nog gjort samma sak, men att få höra de fleralet gånger varje vecka o varenda gång man träffar någon m inte träffat på ett tag, det börjar bli jobbigt. JAG VET INTE. Ochjag lovar den dagen jag vet så står det överallt, så ni hade vetat om ja visste för det hade varit överallt och jag hade ringt tilll varenda människa jag känner, för jag vill inget hellre nu än att få värdfamilj.
Det var några som pratade om detta i FB-gruppen och då var det nnågon som skrev något i stil med att det har gått så långt att man sitter och försöker få telefonen och ringa med viljekraft, och jag kunde inte känna igen mig mer för det är så vrickat sant. Jag vill bara att STS ska ringa. Jag håller på att bli galen.
Alla åker iväg och här sitter jag och några andra i totalt ovetande. Jag vill bara åka iväg.
Den meningen får man dock vara försiktig med när man pratar med nära och kära. Det är dock inte så att jag sitter här och bara väntar på att ÄNTLIGEN få åka iväg från alla här. Detjag väntar på är att mitt flerårsefterlängtade äventyr äntligen ska börja. Och alla ni som känner er träffade. Jag älskar er och kommer sakna er så grymt mycket.
En annan jobbig situation med nära och kära är när någon ska åka iväg i flertalet dagar och kramar dig och säger "du får inte åka när jag är borta" och egentligen vill man säga något i stil med"jo, det hoppas jag". Meeeen det gör man inte. Jag förstår att de säger det, verkligen, men attt man vill svara med motsatsen får iallafall mig att käna mig rätt elak, menmen jag har aldrig sagt det så det är lugnt.
Iallafall, all denna ovisshet gör mig och flera andra galna och jag hoppas för alla utbytisar som sitter därute utan placering får det där efterlängtade telefonsamtalet DENNA veckan som kommer nu.
(Förlåt för alla helt utkastade tankar och att det kan låta lite bittert, jag är innerst inne väääldigt taggad.)
Ha det gött!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar